IdaElinVictoria

I Fredags, samma dag som Tore blev 5 månader..

Han skulle äta, och blev stressad och jätte hungrig. Bebbe satt bredvid mig.
Och Tore blev så arg för att mjölken inte runnit till än.
Så han skrek, sedan skrek så att han blev tyst..
som bebisar ofta gör.. helt tyst.. hämtar luft och skriker lite till..
Men Tore lyckades inte hämta någon ny luft, för han hade verkligen tryckt ut
var ända liten partikel luft i sina små lungor.
Så han bara kollade på mig, och jag som vanligt la upp han på axeln..
putta han lite i rumpan och sa det "Så jag Tore, börja andas nu".
Sen kolla jag på han och han bara tittade tillbaka helt tyst och lite röd-blå i ansiktet.

Jag blev så rädd så jag automatiskt gav han till Bebbe.
Jag börjar springa runt och letade efter telefonen.
När jag hittat den så sprang jag fram till Tore, såg hur han hängde med armarna och var rö-blå
i ansiktet.
Då ringer jag 112 och hysteriskt säger att min son inte andas..
Hon fråga hur gammal han var o jag svarade.. och samtidigt kollar jag på Tore.. och tycker att han ser okej ut, och lägger min kind mot hans näsa för att känna om han andas.. och jag känner lätt hur det kittlas lite.

Ååå han andas... han fick tillbaka luften.. Utan att skrika eller någon..

Tjejen på 112 sa att jag gjort helt rätt att ringa ändå, att det är bättre att ringa en gång för mycket, än en gång för lite..

Det som for i mitt huvud just den minuten allt hände på.. det var, Hur ska jag klara mig utan han,
HAN är borta.. Ambulansen kommer aldrig hinna hit innan det är försent..
Allt var så fruktansvärt hemskt.

efteråt satte jag mig bara ner och as grät, skaka med minst "1 decimeters mellanrum". 
Kunde inte sluta gråta.. 
hela dagen gick jag och kollade så han mådde bra..

Vi åkte in samma dag till BVC, och prata där och berätta allt. och då visade hon på en docka
hur man ger andnings hjälp om det händer igen..


Men det känns som bara början...

Känns som att jag har brytit ihop totalt..
Varje gång jag ska amma han blir jag nervös.. Bebbe måste vara med.. 
Då är jag så nervös så det knappt kommer någon mjölk..
Sedan ligger jag där med ont i magen...
så jag har börjat varvat med flaskan.. så det hinner producera mat.. 
för jag klarar inte av när han blir ledsen.. jag får panik..


Nu kommer vi till den värsta fronten...

BEBBE HAR BÖRJAT JOBBA.
Jag är själv hemma.. men en gnällig unge, som jag inte klarar av att ta hand om när han blir ledsen..
Jo självklart klarar jag det.. men jag är så orolig att han ska känna av min mag känsla.
Jag har en svag aning om magkatarr igen, för det svider kan jag lova..

Jag älskar Tore så mycket att jag blir överbeskyddande..


Någon som vet vad man kan göra åt saken? 
Hjälper det att prata med en psykolog.. för det kan man ju göra genom bvc.

Jag känner bara att jag inte vill vara rädd att ta hand om mig egna son när jag är själv..

Är jag på väg in i en depprisionstid? vad är det för fel på mig? 
Bra mår jag iaf inte..

Jag är ju så lycklig att Bebbe har fått jobb.. 
Jag som precis innan händelsen tyckte att det skulle bli så jäkla skönt att få liten egen tid..
Då man kan få sakna Bebbe.. 
Men nu är jag bara orolig när han åker iväg.